Första dagen var väll rätt så okej faktist. Vi var rätt så få i gruppen inom engelska, villket jag uppskattade. Jag hatar verkligen stora klasser, det blir offtast bara en massa stök och liv. Nu när man ändå fått ännu en chans till skol tid så borde man iallafall åtminstonde få lite arbetsro. Villket jag tyckte utfördes på ett utnyttjande lektionssätt för dagen som åtminstonde består av minst två timmar i tre veckor.

http://www.youtube.com/watch?v=f5x2Vv3tvLY

Nervositeten sköljde plötsligt över mig. Vad händer med mig? Det är inget speciellt, jag är bara på väg ut på en kort promenad med en vän. Varför är jag nervös för det? Vi har varit ut på många promenader tillsammans förr.

Vår vänskapsrelation var ganska speciell. Det är inte alla som lär känna varandra medan de är på en resa tillsammans, en resa som innebär att man lever tätt inpå varandra 24/7 i ungefär två månaders tid. Det svåra kommer sedan när man kommit hem igen. Att lära känna varandra på riktigt.

Vår vänskap växte sig bara starkare när vi kom hem, med små undantag på grund av det avstånd som rådde mellan oss det första året efter resan. När jag sedan flyttade ner till huvudstaden och vi då bodde närmare varandra kunde vi på riktigt börja bygga på våran vänskapsrelation. Vad är nu bättre än att ha en vän som förstår en helt och hållet? Någon som jag kan dela allt med och som har sådant förtroende till mig att han också kan dela allt med mig. Vänskap är viktigt.

Jag såg på klockan och insåg att jag var på väg att bli sen. Jag skyndade ut i hallen, tog min jacka, gick ut i trapphuset och låste dörren bakom mig. Jag hann inte långt innan jag mötte Marcus i trappan. När han såg mig spred sig ett leende i hans ansikte. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Mitt leende blev sedan ännu bredare när jag kom att tänka på den morgonen för snart ett år sedan då jag somnat medan jag ännu varit inloggad på nätet.

Det var likadant på den tiden som det är nu; ingen brukar chatta med mig eller över huvudtaget ha så mycket kontakt med mig. Fast den gången hade jag förstås redan somnat när Marcus skickat till mig på chatten. Lite typsikt var det nog, men en bättre morgon kunde man nästan inte önska sig. Orden som lyste från skärmen fick mig ännu en gång att känna mig så mycket bättre och så mycket mer älskad: ”ps. du är en helt fantastisk vän”.

Marcus såg frågande på mig medan han vände sig om och vi gick ner för trappan och ut genom dörren och ut i den friska kvällsluften. Jag bara skakade på huvudet och log. Hur skulle jag förklara hur mycket det där meddelandet egentligen betydde för mig?

Luften var kylig men man kunde ändå ana att våren var på kommande. Snön låg ännu i små drivor här och där, men annars fick marken nu äntligen se solljuset efter den långa vintern den varit täckt av snö. Vi gick längs gatorna och talade om allt mellan himmel och jord, precis så som vi brukade. Det tycktes aldrig ta slut på samtalsämnen. Ibland talade vi om djupa saker, saker vi funderade på, om tron, Gud, livet, hur vi mådde, medan vi andra gånger bara svamlade på om världsliga saker och kunde komma hem igen med värkande magmuskler efter alla de klingande skratten längs vägen. Idag var en sådan dag. När vi bara talade om det som kom på tal och vår humor var nog på en rätt så låg nivå. VI skrattade åt allt.

När vi sedan stod utanför min lägenhet igen erbjöd jag honom en tekopp för att vi skulle få upp värmen igen efter den långa promenaden i den kyliga vårluften. När vi kom in gick jag till köket för att sätta på tevattnet och plocka fram lite bröd och sådant som vi kunde äta till kvällsmål, medan Marcus gick in på mitt rum. Jag hörde hur han satte på lite musik i bakgrunden och efter ytterligare en stund kom han in i köket han med.

Jag märkte att det fanns något nytt i hans ansikte. Nervositet. Genast jag såg detta gjorde sig min egen nervositet påmind, den som jag hade känt innan vi gått ut på promenaden. Jag försökte övertala mig själv till att det nog inte var något speciellt, bara min egen fantasi som spelade mig ett spratt i det dunkla ljuset från ljusen jag tänt på köksbordet och på fönsterbrädet.

Nervositeten i hans ansikte försvann snart, och vi fortsatte där vi slutat innan vi kommit in genom dörren. Min egen nervositet försvann också när jag insåg att det inte fanns någon grund till den. Ända tills vi stod vid ytterdörren igen och han just skulle gå. Jag fick den sedvanliga kramen, en kram som jag inte skulle byta ut mot något annat, en kram så kärleksfull och öm. Han vände sig om och låste upp dörren, men så vände han sig om igen, såg mig djupt i ögonen och sade ”Du är helt superfantastisk”. Ett leende lekte på hans läppar när han såg min reaktion, och i nästa stund var han redan på borta.

Jag gick med stela ben in på mitt rum och stängde dörren bakom mig. Jag visste att de andra borde vara på väg hem snart, och jag borde ta mig samman innan dess. Det kändes som om nervositeten inom mig sade ”vad var det jag sa?” åt mig. Vad kunde Marcus mena med detta? Jag satte mig vid datorn och såg att jag hade ett nytt meddelande i inkorgen. Det var från Marcus.

En stund grubblade jag över hur han hunnit skicka det till mig, tills jag kom fram till att han hade varit tvungen att skicka det medan jag var i köket och dukade fram efter vår promenad. En bild av hans nervösa ansiktsuttryck for genom mitt huvud och jag tvekade, vågade jag? Jag tog mod till mig och öppnade meddelandet. En ensam mening fanns i meddelandet: ”Tack för att du är så fantastisk”.

Vad kunde han mena med detta? Visst hade jag haft känslor för honom under resan och så, men idag? Jag visste svaret på den frågan alltför väl. Jag hade bara försökt dölja det för mig själv och inte bry mig om det. Varför förstöra en bra vänskapsrelation? Dessutom överdrev jag säkert hela betydelsen med meddelandet nu också.

Jag ville inte tänka desto mer på det hela, utan försökte verka normal under resten av veckan. Varför stressa upp sig över något som ändå inte var sant? Vi fortsatte med våra promenader och en filmkväll hade vi även hunnit med. Samtalen svävade mellan himmel och jord, och snart var allt bortglömt. Tills den dag när vi återigen befann oss ute på en av våra promenader. Vi hade just pratat om Gud och hans kärlek till oss, och hur stor och mäktig han är när Marcus plötsligt tystnade och såg sådär nervös ut igen.

Jag tog det hela med ro och lät honom ta den tid han behövde. När han sedan tog till orda kom orden sakta och trevande. ”Jag skulle vilja tala med dig om en sak, om det är okej?” Jag anade att något var på gång eftersom vi annars brukade tala väldigt öppet och aldrig fråga lov på det sättet. ”Visst, vad har du på ditt hjärta?” Marcus log. ”Intressant ordval” men var sedan sade han inte mer.

Vi gick tysta en stund till innan Marcus tog till orda igen. ”Du frågade vad jag har på mitt hjärta, och jag vill ge dig ett ärligt svar på den frågan, om jag får?” Medan jag svarade for mina tankar går tillbaka till den morgonen när jag läste det första meddelandet från honom, och till den kvällen han skickat det där andra meddelandet till mig. “Klart du får” svarade jag. Han stannade och vände sig mot mig och såg mig djupt i ögonen, och jag visste vad han skulle säga. Mitt hjärta tog ett extra slag. Detta hade jag inte vågat hoppas på. Han log och sade ”Dig”.

Vaknade ungefär tio i ett. Har aldrig sovit så länge. Nästan pinsamt juh. Pappa gick upp 07:00 och började asgarva, när jag inte gått upp när han kom hem runt 12 tiden. Var därför tvungen att skynda mig upp och fixa lite. Farmor fyllde ju år! >>Grattis Farmor<< Hon hade därför bakat en jättegod smörgåstårta som även var skitsnyggt gannerad. Men jag var lixom fortfarande trött efter 'kalaset' Försökte klara ut den andra banan på 'TOMB RAIDER' i den nya varrianten, Fast lyckades inte så värst bra. Men denna dag har oxå/även varit bra!